Blues Legends: Akustisk Blues
Mathew Skoller och Lurrie Bell, vilket betyder munspel vs gitarr, höll en oförglömlig konsert på Blues Legend. Fylld av humor och blåa tonersmälte alla våran hjärtan. 3½ ylningar.
Höghusvy sett från Wacker Drive. Mitt i bilden, på andra sidan Chicagofloden, syns Wrigley Building med klocktornet och där bakom skymtar Tribune Tower.Här börjar varuhus-distriktet.
Väggklocka på Wabash Avenue och i bakgrunden med klocktornet på Wrighly Building sett ur en annan vinkel.
Höghus över kanalen
Varuhusdistriktet utmed North Michigan Avenue, med ett av Chicagos landmärken.
Svängd arkitektur i centrala Chicago.
Nytt och gammalt. Även här skymtar man det runda parkeringshuset.
Gammalt och nytt. För att vara en tiomiljonersstad är trafiken ganska avslappnad och trottoarerna relativt tomma.
Skytrain
Mer blandad arkitektur
Industriområde
Dessa bakgator och brandstegar har alltid fascinerat mig och leder osökt tankarna till polisserier som Hill Street.
Modernt område.
Billy Branch at Kingston Mines
Som av en magnet drogs vi denna kväll åter till North Halsted Street.
Denna kväll började vi med Kingston Mines där det bjöds på nonstop music med Billy Branch and the Sons of Blues och J.W Williams and the Chi-Town Hustlers.
Kvalitén kan man inte klaga på men åter känns gruvan kal och allt för kommersiellt.
North Halsted Street
Trötta på Kingston kilade vi över gatan till B.L.U.E.S-bar och tillbringde slutet av kvällen där.
Charles Johnson underhöll med en blandning av chicagoblues och Jimmi Hendrix-stil, både tungt och virtuost. Definitivt en av veckans höjdpunkter.
comic strip
Funnen på en toalettvägg
Sunday Lunch Blues
En avslagen söndageftermiddag i förorten. På Maxwell Street besöker vi the Barrelhouse, ett kaklat hamburgerställe med teveapparater i varje sittbås. Det strålande solskenet utanför gör inte stämningen mer intim. Vi lyssnar på lite matiné-blues och äter tomatsoppa. Pat Smillie heter kvinnan som underhåller på elektriskt klaviatur. Inte över sig trovärdigt men någonstans finns hjärtat med. Med sig denna dag hade hon en färgad sångerska, Rumbling Rose, som höjde temperaturen flera Farenheit-grader.
Trots allt utgör duon en trevlig insats för musiken denna söndagslunch.
Maxwell Street är engentligen de gamla blueskvarteren där allting började en gång. En gång var gatan fylld av småklubbar. Nu är de flesta gamla hus rivna och gatorna har fått en tydlig förortsprägel. Några fantasifulla bronsstatyer utmed trottoaren påminner om den svunna tiden.
Analys
Otvivelaktigt håller Chicago sin ställning som en av världens ledande musikstäder.Det är här grytan kokar. På det hela blir man imponerad av den höga musikaliska kvalitén, även när det var jamsessions. Inte minst ett gäng goda gitarrister, naturligtvis, men också flera framstående vokalister. Trummisarna och basisterna höll genomgående en mycket hög nivå men också en traditionell låg profil. Tja, Pooky Styx gick ju inte att undgå förståss.
Förutom teknik och professionell attityd frapperades man av en smakfull och säker rytmiska känsla. Precis det som gör blues till just blues. Man inser att konkurrensen är hård i denna storstad men också att det ges gott om speltillfällen där man kan trimma tekniken och samspelet. Två faktorer som borgar för en god utveckling.
Samtidigt måste man tillägga att det var lite komiskt att, i en tiomiljoners stad som denna, se samma musiker dyka upp på det ena jammet efter den andra under veckan. Jimmy Burns, Luca Giordano, Bernard Allison och Pooky Styx var bland dessa.
Vi kunde konstatera att i Chicago spelar man just chicagoblues. Inget att förundra sig över kanske. Lite deltablues och soul stötte vi i och för sig på men ingen crossover, som till exempel blues med influenser från jazzen eller mer egensinniga tolkningar av genren.
Även jazzen är naturligtvis i högsta grad närvarande här i staden men den har sin egen arena och publik. Vi fokuserade inte på dessa ställena.
Vi reflekterade också över att många musiker höll en mycket hög ålder. Så klart älskar dom sin musik och kan inte låta bli att spela kan man anta… men naturligtvis är det också så att någon generös pensionsfond för bluesmusiker inte existerar i detta land. Vill man ha mat för dagen är det nog bara till att packa upp gitarren och veva på, oavsett om man är 70 eller 93 år gammal.
Högst veckobetyg får B.L.U.E.S på North Halsted Street som definitivt är en central punkt i Chicagos bluesliv. Här såg vi både Chico Banks och Charles Johnson som vi skall minnas länge.
Tillägg: Chicko Banks som vi hörde på BLUES och som var ansedd som en av de mest framstående sångarna och gitarristerna i Chicagos bluesvärld avled av plötslig sjukdom i början av december 2008. Han blev 47 år.
RIP Chico…